Blir helt betagen av hans skildringar från 70-talet, av hur han med bara några ord kan återkalla stämningar som jag också upplevt men helt glömt av, vilken rikedom att vi fått vara med om allt detta, hur kan det bara försvinna, tack för hjälpen att minnas.
[...]
Att läsa Lundell, det är som att läsa brev från en gammal god vän. Uppriktiga, glada, sura, varma, förtvivlade, träffsäkra, dumma. Från någon man känner väl och fortfarande är nyfiken på (Cecilia Hagen, Expressen).

"Frukost på en främmande planet" skulle inte direkt hålla för en argumentationsanalys. Just därför är den engagerande. 832 sidor välformulerade åsikter om allt från kamphundar till EMU hade varit outhärdligt. Här får man vandra runt i ett ostädat medvetande, inte alltid vackert, vidöppet för angrepp, men - och det kravet är stenhårt - uppriktigt (Åsa Beckman, Dagens nyheter).

Ohämmat varvas iakttagelser från en vardag full med leda och tristess. Skällande hundar stör. Människor överlag tycks gå författaren på nerverna. Han har tråkigt. Han åker bil. Han lyssnar på musik. Han shoppar. Han kör bil. Han lagar mat. Han tänker på sina barn. Han shoppar. Han kör bil. Han shoppar. Han retar sig på allt och alla. Sida upp och sida ner. Och så tar han ytterligare en sväng med bilen in till NK och shoppar loss lite grann. Han dräglar över två 16-åriga tjejers läckra unga kroppar på gymmet (Crister Enander, Sundsvalls tidning).

Boken är viktig, inte bara för att den ställer frågor om en sjuk, sjuk värld – den är också rapport från en av våra allra främsta klassvandrare och ett av våra mest vitala och frustande energiknippen till författare. Den här gången skriver Lundell 831 sidor centrallyrisk och självbiografisk romanpoesi som har likheter med Lukas Moodyssons långdikt som kom häromåret.
[...]
Och det han gör för att hantera frustrationen är att skriva så att tangentbordet vibrerar, hoppar – det är skickligt, rasande skickligt. Han är en av få som kan hålla liv i en sådan här enorm textvolym. (Pelle Anderssson, Aftonbladet).