December månad går mot sitt slut, och vilket slut. Det lackar mot jul, mot paket, mot dignande julbord, mot tomma plånböcker och mot en tomte i rött. I skrivande stund, som det brukar heta, har inte en klapp köpts, och märkligt nog lyser stressen med sin frånvaro.
Snart kommer änglarna att landa, snart kommer vansinnet ta fart, om det råder inget tvivel.
Tog en promenad genom Stockholm häromdagen, stannade till vid NK och tittade förundrat på den ganska breda trottoaren framför skyltfönstren i vilka den årliga julskyltningen trummade God jul, God jul.
Trottoaren var tom, ja inte tom, men inte var det som jag hade väntat mig, eller fasat inför. Lika illa var det i Gamla stan, vad har hänt? För lika mycket som jag tycker illa om det, vill jag ändå att det ska vara trångt och stökigt, skrikande barn, glöggdoft, väderbitna män som säljer hemgjord sylt eller rökta laxar, tombola, pepparkakor och saffran, allt inramat av en ständigt återkommande Christer Sjögren i högtalarna.
Vandrade vidare den här dagen, upp mot söder och hemmet på Swedenborgsgatan, på Mariatorget hade mannen från skogarna ställt upp sina granar, jag har handlat gran av honom de senaste tio åren och kommer nog göra så även i år. Jag brukar handla granen ett par dagar innan jul och varje gång säger han, fy fan vad det ska bli skönt att komma hem. Jag brukar säga OK, och så bär jag hem granen. På julafton är han borta.
Snart kommer änglarna att landa, snart kommer vansinnet ta fart, den tomma trottoaren och den lika tomma julmarknaden ligger bara i bakhåll och inväntar mig, och de andra.
Jag listar vilka jag ska ringa och önska God jul, vilka jag ska bjuda hem, vilka jag ska fira nyår med, vilka klappar som ska köpas, vilken öl som ska bäras hem, likaså snaps, champagne till nyår och någonstans i allt detta ska lugnet lägga sig, som över barnet i krubban, den där dagen för tvåtusen år sedan.
Kommer lugnet som av himlen sänt, mina vänner? Eller sitter vi där med de inbjudna, på julafton, så där strax efter tre och bara väntar på att tomten ska komma som en befriare. Eller att spriten ska ta ut sin rätt och låta laissez-faire känslan krypa sig på.
Slår upp kapitel fjorton i "Sömnen" läser det skrattandes högt för jag vet inte vilken gång i ordningen, vilken formidabel julskildring, vilket persongalleri och vilken middag. Gustaf Adolf Ekdahl i all ära men när Cosmo desperat söker efter kelten inom sig, för att få fram det där rimmet. Det där rimmet som skall tas fram om man är den lyckliga som får mandeln i gröten, då jävlar i helvete är det jul.
Jag avslutar med rimmet, ta det med om du får mandeln och hoppas på att värden heter Torsten.
Torsten, mera borsten
Kerry
Diskutera denna krönika i diskussionsforumet på
alltomuffe.nu - community,
till för och öppet för alla Lundellfans!
För att läsa den senast publicerade krönikan besök
Månadens Kerry!
|
|
|
