Nog nu, det får fan i mig vara nog nu. Nog med den här huvudlösa
romantiken, nog med rosa drinkar i halvmeterhöga glas, nog med
titt i dom där ögonen och nog med ensam hemgång genom vintriga
nätter.
Jag har hamnat där, och där står jag, som på någon slags kärlekens
sista jävla utpost och viftar som en debil idiot. Viftar och blir
sedd, av henne, sedd, uppskattad, kurtiserad och kramad, men inte
älskad.
Jag roar henne, tror jag, och jag lyckas med det mesta, tror jag, men
jag får henne inte att älska mig. Vi har trevligt på krogen, jag tar
till de stora gesterna förstås, hon förhåller sig, om inte avmätt,
så sunt avvaktande.
Inför det, har jag hela tiden hävdat att det är OK, och att det räcker
med att en av oss är galen. Ni vet, så där klädsamt mogen och resonabel.
Luta dig tillbaks du och låt mig fylla dig med förbehållslös kärlek,
jag blir fylld av att bara älska dig.
I själva verket skriker hela mitt inre efter hennes kropp,
hennes mun, hennes väsen, hennes ande och hennes underbara
närvaro.
Mobilen, den där jävla mobilen har plötsligt blivit till
en apparat, levererad från helvetets förgård, jag kramar
den hårt i fickan, väntande. När väntan så blir för lång,
bara måste jag författa ett sms, och hur jag än försöker
blir dom alltid som till uttryck för längtan och obesvarad
kärlek.
Jag stod i en bar härförleden, omgiven av dessa sanningssägare
som alltid finns runt omkring en. Jag hade för, jag vet inte
vilken gång i ordningen, brustit ut i hyllningssång.
Än en gång hade jag målat upp V, som svaret, som kvinnan jag
alltid väntat på, som den vackraste av vackra kvinnor.
Jag försökte beskriva den där gesten när hon stryker undan
håret, eller visualisera hennes profil, måla hennes leende
i ord.
Då drar dom igång, sanningssägarna, ifrågasättarna, männen
brukar börja, lite trevande och tafatt. Jag drar förstås
lansen, lyfter V ytterligare ett par meter närmare gudomlighet.
Då tar kvinnorna vid, jag hör Pernilla säga:
- Men Kerry, dom där kvinnorna finns inte.
- Jasså? står jag inte precis och beskriver en av dom?
- Men, allt du berättat om henne, ta nu det här som ett ord
från en god vän, inget tyder på att hon älskar dig
- And what else is new?
- Hon verkar tänka som en general och du min gode vän,
du tänker inte alls
- Pernilla, min Pernilla, det får vara hur fan det vill
med taktiktänk och generalbeteende, jag skiter i det.
Va fan, jag vågar i alla fall KÄNNA!!! Är det inte där
vi män brukar anklagas för att brista? i KÄNNANDET??
Eller kanske i visandet av dessa jävla känslor!
- It takes two to tango, Kerry
- Jag vet, jag vet men jag vill stanna i den här himlen lite
till
En gång i ett annat liv, blev jag efter ett våldsamt
gräl överöst med en del förbannelser, där en var att hon,
förstås, önskade att jag någon gång skulle hamna där hon
nu var.
I det där djupa hålet, som man befinner sig i när, det går
upp för en, smärtsamt, att det där tåget inte ska ha dig som
passagerare. Vad du än gör, lämnas du kvar på den där ödsliga
perrongen. Eller ödsliga, där står ju dina vänner
sanningssägarna, gamängerna och alla de andra.
- OK, nu går vi på Gondolen och super skallen i bitar, säger
någon
- Va fan, jag hade ju kunnat ge allt detta och himlen därtill,
säger jag
- Kom, det är över nu
- Jag väljer fel kvinnor, kvinnor som alltid väljer fel man
- Det är över
- Loda
/Kerry
Diskutera denna krönika i diskussionsforumet på
alltomuffe.nu - community,
till för och öppet för alla Lundellfans!
Du kan även höra av dig direkt till krönikans författare
Kerry Söderblom via adressen
kerry@alltomuffe.nu.
Alla kommentarer, både ris och ros, är varmt välkomna.
|
|
|
